OM JAKTBROTT, JAKTSABOTAGE OCH HABITATSABOTAGE

DRIS STYRELSEYTTRANDE DEN 14 SEPTEMBER 2021

DRIS deltog den 14 september i ett webbinarium om jaktbrott och jaktsabotage som Rovdjurscentret de 5 stora anordnar. Här finns en sammanställning av DRIS synpunkter angående programmets frågeställningar. Organisatoren lovade lägga ut en länk till hela seminariet på webben, men ännu har det inte blivit publicerat.

Om DRIS

DRIS är förening som grundades 2017 för debatt och bevaka den rättsliga tillämpningen av Habitatdirektivet i Sverige särskilt för rovdjuren som här ingår omfånget av jaktlagarna och inte skyddas av artsskyddslagarna såsom andra hotade arter. DRIS har inga synpunkter på vad medlemmarna äter eller klär på sig men utgår ifrån djurens perspektiv i politik, juridik och samhällsplanering. DRIS medlemmar är stödmedlemmar och DRIS har inga lokala föreningar. DRIS arbetar särskilt för att skyddet av vargen i Sverige ska motsvara EU-rättens krav. DRIS har haft sedan 2017 fler än 100 betalade medlemmar (idag över två hundra) samt över 2400 medlemmar i DRIS Facebookgrupp så föreningen har en stor genomslagskraft.

Det rättsliga perspektivet

Juridiken sätter skriftliga regler på hur vi tar vara och skyddar olika skyddsvärda intressen i samhället. När det gäller t ex vargen och dess habitat så är de uttalat skyddade enligt EU-rätten som har företräde i Sverige. Jakt är ett civilt särintresse och DRIS anser inte att dess skydd ska gå före EU-rätten. Jakt ska inte behandlas heller som näringsverksamhet (jaktturism) innan de EU-rättsliga aspekterna är fullt ut utredda och tillämpade.

DRIS anser att staten ska ta ett fullt ansvar för rovdjursskyddet och att det inte är lämpligt med det nuvarande systemet med det allmänna uppdraget som Sverige kopierade från 1938 från Tyskland. Myndighetsutövning ska skötas enligt regeringsformens krav av opartiska och sakliga tjänstemän som omfattas av ämbetsansvar. DRIS anser inte att det behövs någon ny jaktmyndighet dock, däremot måste Naturvårdsverkets valhänta skydd av rovdjur skärpas med en skärpt lagstiftning. Implementering av habitatdirektivet ska inte ingå i jaktlagarna utan i artskyddet såsom för alla andra skyddade arter.

DRIS utgår ifrån ett rättsfilosofiskt perspektiv som innebär att djur och natur har existensberättigande på vår planet som människor, och samma rätt till att ha sitt habitat ostört och intakt. Man kan säga att DRIS är i planetens tjänst genom att försvara den biologiska mångfalden. EU:s miljölagstiftning tar fastta på djurens rätt att existera och fredas i sin egenskap av att vara djur. Denna rättsfilosofiska utgångspunkt är viktig för DRIS.

De vilda djuren som skyddas av Habitat- och fågeldirektivet ses enligt svensk rätt som vilt. I princip alla däggdjur i skogen anses vara jaktbara och den svenska tolkningen av lagen tar fasta på att det är människans beteende – jakt – som är skyddsintresset.

Flera länder har redan börjat involvera djurens rättsliga skydd i sina rättsliga system och erkänna djurens behov. Enligt svensk lag är djur ting dvs investeringar – varor – eller ingenting alls som de vilda djuren, förrän de är döda – då blir det en fråga om t ex vem som får ta pälsen.

Därmed krockar EU:s lagar och de svenska lagar i ett rättsligt chicken race som tyvärr våra juridiska experter har nästan lämnat okommenterat. DRIS uppmanar EU att stämma Sverige i EU-domstolen för att pröva lagligheten av den rättsliga tolkningen som Naturvårdsverket, länsstyrelserna och framför allt förvaltningsdomstolen i Luleå idag gör av Habitatdirektivets artiklar 12 och 16 för vargens del. Enligt artikel 12 råder ett absolut förbud att döda vilda djur eller förstöra deras habitat, och endast undantag efter rigorösa åtgärder samt vetenskapligt baserade beslut får t ex skyddsjaktsbeslut tas, enligt artikel 16. Artikel 12 finns inte att finna i vår jaktlagstiftning som Sverige har angett som en implementering av Habitatdirektivet, och artikel 16 tolkas ständigt såsom att det är människans aktivitet som har företräde. T ex lösspringande jakthundar i skogen – som är vargens habitat – används inte sällan som skäl för att skjuta vargar.

Jaktbrott är en kriminaliserad handling

Jaktbrott är ett allvarligt brott – se nedan vad åklagarmyndigheten har skrivit om dessa. Men det är i princip omöjligt att bevisa då beviskraven kräver nästan att ett vittne ska finnas med – och det sker aldrig pga jaktbrottens ljusskygga karaktär. DRIS uppmanar riksdagen att göra en översyn av lagstiftningen så att domstolarna ska ha en chans att döma för jaktbrott och grovt jaktbrott.

Idag är det svårt att lagföra tjuvjägare såsom vi kan se av BRÅ:s tabell nedan.

Tabell 1: Antal misstänkta samt antal personer med lagföringsbeslut vad gäller illegal rovdjursjakt (varg, björn, järv, lodjur och kungsörn), 2010–2019.

År Antal misstänkta personer Personer med lagföringsbeslut

2010 15 1 2011 9 2 2012 7 0 2013 18 2 2014 26 6 2015 27 5 2016 14 0 2017 24 6 2018 17 3 2019 21 2 Källa: Utredningstjänstens sammanställning av Brås statistik.

Sabotage är redan kriminaliserat som skadegörelse

Idag diskuteras jaktsabotage som ett beteende som bör samlas under en egen brottsrubrik. DRIS anser inte att det är nödvändigt eller ens lagenligt eftersom problemet med det straffrättsliga uppsåtet är uppenbart. Om någon vill hindra jakt för att rädda rödlistade och av EU strikt skyddade djur, då har man inte som uppsåt att förstöra jakten. Det blir konsekvensen men inte motivet. Då uppstår en situation där man EU-rättsligt skulle kanske se det som miljörättsligt nödvärn för att skydda djur som svenska staten har förbundit sig att skydda i och med man har inträtt EU:s grundfördrag och accepterat att EU-direktiven har direkt effekt i den nationella rätten och ska implementeras här. Man kan säga att det jägare gör är habitatsabotage enligt EU-rätten.

Det är självklart en omöjlig förhållning att staten – genom t ex domstolar – kan anse samma handling som olaglig enligt nationell rätt men önskvärd och laglig enligt EU-rätten.

Enligt EU-rättsliga principer är nationella tolkningar och bestämmelser som går emot EU-direktivens syfte verkningslösa. Och därigenom skulle en bestämmelse i EU-rättslig belysning faktiskt inte ha rättskraft eftersom EU-rätten har företräde i områden där man lämnat kompetensen att bedöma för EU – såsom den gemensamma marknaden och miljölagarna, dvs även habitatdirektivet. Sverige har haft en hög svansföring med just EU-rätten t ex i samband med kemikaliedirektivet REACH – så det är obegripligt varför man inte ens försöker att göra samma med Habitatdirektivet. Även i andra områden har EU-rätten haft företräde när de svenska reglerna har gått helt emot EU-rättens bestämmelser, t ex inom skatterättens område.

Yttrandefrihet och jaktsabotage

Man får i Sverige tycka att man ska ha ett mindre antal vargar – likväl som man får tycka att man ska ha obegränsat med rovdjur i Sverige. Rätten att ha de uppfattningarna är grundlagsskyddade. Därmed är inte åsikter mot jakt eller jägare på något sätt kriminella och ska inte ses som jaktsabotage.

Även fotografering på allmän plats – t ex vägkanten – är tillåtet enlig grundlagen.

Överklagningar och jaktsabotage

I en rättsstat ska de enskilda (däri även föreningar räknas) ha en rätt att överklaga myndighetsbeslut som ter sig rättsvidrigt eller går på ett betungande sätt emot den enskildes civila fri- och rättigheter, dit numera även rätten till god miljö och natur räknas bl a inom Europarådet.

Det är en grundläggande rättsprincip – access to justice. I en rättsstat ska det finnas oberoende allmänna domstolar och en verkställighet för domarna. DRIS har noterat att detta ingalunda är självklarheter i Sverige idag. Det skrämmer oss att staten upprätthåller förordningar där man förbjuder inhibitionsmöjligheterna för felaktiga myndighetsbeslut som är av en slutlig karaktär, dvs om ett djur skjuts går det ju inte återställa om beslutet var fel.

Vidare saknas alla former av sanktioner mot myndigheterna och domstolarna som tar beslut som strider mot allmänna rättsprinciper, processrättsliga principer samt EU-rätten och EKMR. DRIS uppmanar media och allmänheten att sätta sig in i dessa frågor före man nästa gång ska skriva något om brister i den polska rättsstaten. Vi påminner även om domen HFD 2015:79 (Överklagandeförbudet i 58 § 1 jaktförordningen stod i strid med unionsrätten när det gäller beslut om jakt efter en art som är skyddad av EU:s livsmiljödirektiv). Om man idag gör överklagandet omöjligt genom att ta beslut utan att expediera dem till allmänheten i tid och genom att ta beslut sent på fredagar i förhoppningen om att skjuta djuret innan någon hinner upptäcka beslutet, då är vi inne på en farlig väg av reella överklagandehinder som inte har lagens stöd.

Att skjuta rätt djur

Enligt Tapiola -domen 2019 från EU-domstolen har det fastställts att skyddsjakt får endast ske när alla de rigorösa villkoren är uppfyllda, och när man identifierat djurindividen – vetenskapligt, t ex via DNA – och kan bevisa att djuret har skapat stor skada – får skyddsjaktsbeslut meddelas. Att meddela förebyggande beslut och på obestämda djur är förbjudet. Att allmänheten kontaktar myndigheterna eller försöker uppmärksamma jaktlag som faktiskt utövar myndighetsmakt i dessa situationer är inte jaktsabotage enligt DRIS.

Allemansrätten gäller

Allemansrätten är en unik del av svensk rättstradition och gäller med rättskraft även om den inte är skriven i lag. Jakt kan inte utestänga allemansrätten och DRIS fördömer alla försök att begränsa allmänhetens tillgång till skog och natur med förevändning att jakt pågår. DRIS välkomnar en rättslig prövning av normkonflikten mellan allemansrätten och jaktlagarna.

Tillsyn av tjuvjaktsförbudet

Sverige saknar ett kraftfullt och systematiskt system för att utöva tillsyn i skogen. DRIS efterlyser olika typer av lösningar som fungerar i andra länder, t ex särskilda tjuvjaktspoliser som Finland har infört. Rättsvårdande myndigheter ska skydda de strikt skyddade arterna även förebyggande.

Lösspringande hundar är ofta habitatsabotage

DRIS synsätt är att lösspringande jakthundar i skogen är ett sätt att förstöra för de vilda djurens revir och habitat och därmed är enligt EU-rätten förbjudet. Dessutom finns det statistik som visar att hundar dödar och tar fler tamdjur än t ex vargarna gör och idag uppbär jägare en ersättning för förlorad jakthund som vida överstiger det som t ex fårbönder får för rivna får – trots att deras förlust sker in om näringsverksamhet och jägarens inom hobby. Att skydda revir och att sätta upp frivilligt t ex rovdjursavvisande stängsel är aldrig jaktsabotage.

Åklagarmyndighetens definition av jaktbrott är som följer

Det är förbjudet att fånga eller döda vilt, eller att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Med vilt avses vilda däggdjur och fåglar. Till jakt räknas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra fåglars ägg.

När man bedömer om brottet ska anses grovt ska följande särskilt beaktas:

1. Om det handlar om ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt.

2. Om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning.

3. Om det utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fordon eller någon annan motordriven anordning.

4. Om det utförts med en särskilt plågsam jaktmetod.

5. Djur som avses i punkten 1 är till exempel björn, varg, lo, järv och kungsörn som i dag tillhör gruppen hotade arter. Om man dödar något av dessa djur i en nödsituation kan man dock gå fri från ansvar.

Påföljd

Den som, med uppsåt eller av grov oaktsamhet, olovligen jagar på någon annans jaktområde eller bryter mot de bestämmelser som reglerar jakten döms för jaktbrott till böter eller till fängelse i högst ett år. Bestämmelserna kan handla om vilka tider på året som olika typer av vilt får jagas, vilka typer av vapen som får användas eller hur jakten får gå till.

Om ett jaktbrott är grovt döms man till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Jakthäleri

Jakthäleri innebär att man obehörigen handskas med vilt som man vet, eller har skälig anledning anta, har dödats genom jaktbrott. Den som gör sig skyldig till detta kan dömas för jakthäleri till böter eller fängelse i högst ett år.

Att ta befattning med djur som dödats genom jaktbrott kan exempelvis handla om att skaffa bort djuret, ta hand om päls eller kött eller att låta sig fotograferas med det dödade djuret för så kallade trofébilder.

Grovt jakthäleri

Om brottet är att anse som grovt döms man till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. När man bedömer om brottet ska anses som grovt ska man särskilt beakta om det avser ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt och om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning.

Försök och förberedelse

Grovt jaktbrott och jakthäleri är även straffbart på försöks- eller förberedelsestadiet.