ÖPPET BREV OM VÅR TALERÄTT

Under ett år har Förvaltningsrätten i Luleå och Kammarrätten i Sundsvall vägrat erkänna vår talerätt trots att Århuskonventionen är tydlig. Nu har vi ett ärende i Högsta förvaltningsrätt.

Återkommande förtalar jägarförbunden oss angående vår talerätt och varje gång drar de slutsatser som om vi inte hade lagstöd för talerätten. Det förvånar oss inte med tanke på hur illa jägarförbunden kan t ex EU-lagstiftningen och habitatdirektivets absoluta förbud att skjuta vargar, artikel 12 därmed uppvisar de en väldigt slapp inställning till EU-rätten som gäller i alla medlemsländer. I Sverige sedan medlemskapet 1995. Det blir en hel del fake facts i debatten och därför vill vi klarlägga rättsligt en gång för alla. EU-rätten går före den nationella rätten i frågor där EU har rättskompetens dvs inom miljö- och naturskyddsfrågor, samt i frågor om vilken typ av föreningar som har rätt att överklaga. DRIS har ett av rättsordningen erkänt intresse i frågan utifrån EU-rätten och natur- och djurskydd. Vidare har DRIS ett beaktansvärt intresse genom att försvara värden, syftet och ändamålet av EU:S miljödirektiv i Sverige. DRIS skickar dock aldrig med medlemslistor i sina överklaganden för vi vill inte lämna ut namnen domstolen där de riskerar att bli allmänna handlingar. Det skulle strida mot deras civila fri- och rättigheter och integritet sam, personuppgiftsskydd. Enligt EU-kommissionens vägledning för talerätt i EU:s miljörättsliga frågor noteras att om en nationell regel begränsar rätten att väcka talan alltför mycket kan den nationella domstolen bli tvungen att åsidosätta de nationella reglerna för att uppfylla EU.lagstiftningen. Särskilt kan EU-lagstiftningen kräva att domstolen ska skydda en bredare uppsättning av formella och materiella rättigheter än vad som krävs av de nationella reglerna. Organisationen Djurens röst i Sverige (DRIS) har rättskapacitet i fråga om att överklaga jaktsbeslut. Detta följer av att vargen är en art som nämns i bilaga IV a till EU:s art- och habitatdirektivet (livsmiljödirektivet) och omfattas därav ett strikt skyddssystem enligt artikel 12 och 16.e i samma direktiv. Därmed gäller EU-domstolspraxis som konstaterar att i sådana nationella mål omfattas av unionsrätten och på så sätt att en miljöskyddsförening (NGO) ges möjlighet att väcka talan vid domstol mot ett beslut fattat efter ett administrativt förfarande av en myndighet och som kan strida mot unionens miljölagstiftning. Miljöskyddsföreningar (”NGO”) definieras i Århuskonventionens som är en del av EU-rätt. Den handlar om bl a allmänhetens rätt till delta i beslut, talerätt och rätt att överklaga beslut. I vår rättspraxis kallas det idag för Århusprincipen. Den förklarar att ett tillfredsställande miljöskydd är väsentligt för människors välbefinnande och för deras åtnjutande av grundläggande mänskliga rättigheter. För att åstadkomma dessa rättigheter och skyldigheter säger konventionen att medborgarna måste ha tillgång till miljöinformation, rätt att delta i beslutsprocesser och tilgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Århursprincipen innebär tre pelare 1. allmänhetens rätt att ta del av miljöinformation som finns hos myndigheter – något som Länsstyrelserna och Naturvårdsverket absolut inte uppfyller t ex med en vettig snabb publicering av alla skyddsjaktsbeslut på ett och sammas ställe, trots många löften – något som vi inte hör er att protestetera mot. 2. allmänhetens rätt att delta i beslutsprocesser som har inverkan på miljön och 3. allmänhetens tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Konventionen ställer alltså krav på att den berörda allmänheten och miljö- organisationerna ska ha tillgång till rättslig prövning. Den som inte fått ta del av den miljöinformation han eller hon bett om eller som fått förfrågan om information felaktigt hanterad ska ha rätt att få frågan prövad av domstol eller annat oberoende och opartiskt organ (artikel 9.1). På liknande sätt ska ett beslut som rör sådan verksamhet som omfattas av kraven på deltagande i beslutsprocessen kunna prövas rättsligt både i formellt och materiellt hänseende (artikel 9.2). Konventionen innehåller även bestämmelser om tillgång till rättslig prövning avseende miljöbeslut generellt (artikel 9.3). Sverige har försökt att ställa oproportionerliga krav på miljöorganisationer som ska få överklaga enligt artikel 9.3. Det har man fått ändra på efter klagomål till EU, och idag krävs enligt 2 § i lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut om rättsprövning av vissa regeringsbeslut får en miljöorganisation som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken ansöka om rättsprövning av sådana tillståndsbeslut. De organisationer som får ansöka är sådana som anges i 16 kap. 13 § miljöbalken, det vill säga ideell förening eller juridisk person som: − har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, − inte är vinstinriktad, − har bedrivit verksamhet i Sverige under minst 3 år och − har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd. När det gäller DRIS så uppfyller organisationen alla dessa rekvisit sedan november 2020. Talerätt DRIS har haft organisationsnummer sedan 7 november 2017 och har över 100 betalande medlemmar samt över 2300 medlemmar som stödjer DRIS syfte sedan 2013 via Facebook. Eftersom Sverige saknar lagstiftning för ideella föreningar, som DRIS – och den vägledning som finns är grundlagen samt praxis som fastställer sedan nästan 100 år att om tre eller fler skapar en förening för att verka för ett gemensamt mål utan vinstsyfte - då är det en ideell förening samt att regelverket som styr föreningen är föreningens stadga. Därmed kan inte jägarförbunden ifrågasätta huruvida vi är en förening, för det är vi - och vi uppfyllerallmänhetens intressen i hela landet, bland annat genom att just nu redogöra för alla vad som gäller för ideella föreningar, talerätt och rätten att överklaga miljöbeslut enligt Århuskonventionen. Att jägarförbunden tar upp oss om och om visar också att vi har ert intresse och därmed allmänhetens intresse. Praxis HD:s dom i mål T 5637–19 som fastställer talerätt enligt Århuskonventionen som är gällande EU-rätt och att domstolen ska beakta proportionalitet och saklighet i frågan om att bedöma talerätten. Högsta domstolen har i målet Ö 6017-18 konstaterat följande vid punkt 21. ”Konventionsstaterna har enligt artikel 9.3 visserligen rätt att uppställa kriterier i nationell rätt som organisationer måste uppfylla för att de ska ha en rätt att överklaga, men det kan inte anses förenligt med grundtankarna bakom konventionen att närmast helt undanta miljöorganisationer från möjligheten att klaga på sådana beslut som omfattas av artikeln (jfr den vägledning till konventionen som har utgetts av Århuskonventionens sekretariat, s.198) Det måste också anses stå klart att konventionsstaterna inte har getts frihet att själva avgöra vilka beslut som ska vara överklagbara." Samt vid punkt 24: ”Tolkningen av reglerna om rätten att överklaga ska ske med beaktande av Sveriges internationella åtaganden (jfr "Oljan från Alambra" NJA 2004 s.255). När en fråga omfattas av EU-rätten är nationella domstolar skyldiga att tolka nationell rätt i ljuset av unionrättens krav (se exempelvis på det nu aktuella området EU-domstolens avgörande Lesoochranárske zoskupenie, C-240/09, EU:C:2011:125, p. 52). Detta så kallada statsansvar – Francovicprincipen – är en grundbult i rättssystemet som innefattar den nationella och EU-rätten. nationella och EU-rätten. Den nationella rätten måste verkställa och följa EU-rätten i områden där EU har kompetens enligt medlemsavtalet - t ex. inom alla miljöfrågor, samtidigt som EU tillåter nationella domstolar och myndigheter verkställa dessa frågor. Men de har aldrig rätten att tolka EU-bestämmelser – utan den rätten har endast EU-domstolen, där man fastställer hur regler ska tolkas. Och där har man fastställt att miljöorganisationer har rätt att överklaga. I målet fastställde NJA 2020 s. 190 fastställde HD så sent som förra året vad som gäller för talerätten för miljöorganisationer: Punkt 28 Enligt artikel 9.3 i konventionen ska varje part dessutom se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt att ha möjlighet att få handlingar och underlåtenhet som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning. Med allmänhet avses enligt artikel 2.4 i (århus)konventionen en eller flera fysiska eller juridiska personer och, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, föreningar, organisationer eller grupper bestående av fysiska eller juridiska personer. Punkt 29. Artikel 9.3 är fristående från övriga artiklar i konventionen och har till syfte att säkerställa ett effektivt miljöskydd. Århuskonventionens sekretariat har gett ut en vägledning för tillämpning av konventionen. I vägledningen uttalas att artikel 9.3 är tillämplig på ett mycket bredare spektrum av handlingar och försummelser än artikel 9.2. Den lagstiftning som avses är inte begränsad till lagstiftning rörande rätten till sådan information och deltagande som konventionen garanterar eller till lagstiftning som enligt sin rubrik behandlar miljöfrågor. Den avgörande är i stället om den ifrågavarande bestämmelsen på något sätt är relaterad till miljön. Det krävs inte att det är fastslaget, utan det räcker med ett påstående om förekomsten av en handling eller försummelse som strider mot nationell lagstiftning förekomsten av en handling eller försummelse som strider mot nationell lagstiftning relaterad till miljön. (Se vägledningen s. 197.)